jessix

ingen tunnelbana. ingen oslaskig asfalt. ingen folkmassa. ingen storstad. bara haparanda. sketna tråkiga haparanda. enda positiva just nu är mina hundar. hade det inte varit för dom så hade jag aldrig kommit hem! det är då ett som är säkert.

känns konstigt. jag är konstig. just nu är jag konstig. jag skriver konstigt. men jag har ingen förklaring. eller egentligen har jag det, men jag kan inte formulera den på något sätt. lite trist, tänker jag. men till vilken nytta, tänker jag sen. mamma kommer hem på fredag. skönt. inte ensamt då. någon som livar upp min stämning. någon väldigt uppskattad. min mamma.

vill flytta. nu.
men kan inte. inte nu. för mycket o ta itu med här först, företaget o praktiken. kanske kan flytta i februari. vill flytta i februari. vill flytta nu. lägenhet är längre inget problem, det finns. det är fixat. så vad hindrar mig? skolan.

jävla skola.

sitter o lyssnar på min egen musik i mitt eget kök. med mina egna hundar. på min egen stol. och är allmänt egen just nu. vill tillbaka till sthlm. nu.

nu skriver jag allt för jobbigt. hade själv inte orkat läsa det här. vet inte varför.

nu kan det hursomhelst bara gå uppåt. allt kommer bli bra. tillsammans med mina hundar och min bok "om jag kunde drömma" blir allt bra. det här fixar vi ju!

nä, jag tror jag slutar här. kommer bara en massa konstiga förklaringar på massvis med konstiga saker annars, och det vill vi ju inte. det blir ju bara ännu jobbigare. men ändå är det inte jobbigt. inte för mig, ingenting.

nä. hejdå.