jessix

jag blir så arg ibland. varför kan folk vara så elaka? är folk så svartsjuka? varför måste människor bli arga på såna som mår bra och lyckas? varför kan inte alla bara vara snälla?? jag blir så ledsen ibland och jag vet inte varför men jag kan fundera på sånt här hur länge som helst. jag kan bli så jävla arg så jag gråter för att det finns sån avund bland folk. jag kan bli så jävla arg alltså, ni kan inte förstå hur länge jag funderar på sånt här, och ingenting kan man göra åt det! bara köra sitt eget race och försöka så gott det går att skita i elakheter. men det funkar inte i längden, okej visst gör det det på ett sätt men vem orkar ta en massa skit hela tiden? vem orkar, varje gång, stöta iväg det?? ingen. ingen är så omänsklig. inte vad jag tror iallafall.

det hjälper inte att jag tjatar jag vet men fan jag blir så jävla förbannad. kommer man aldrig få bara le och vara glad utan att folk börjar prata om det eller blir elaka??? jag fortsätter drömma att det bara är så det är i den här stan även fast jag vet att det finns överallt. funderar på att inte lära känna en jävel i enköping så ingen kan snacka. åtminstone inte så jag får reda på det.

åhhhhhhhh vad arg jag blir!! man funderar så jävla mycket när man är ensam. jag blir galen på mig själv ibland för att jag funderar på helt meningslösa saker. fast ändå inte meningslösa men ändå. jag orkar inte fundera såhär mycket!!! jag funderar hela tiden alltså, hela jävla tiden. skitjobbigt.

och varför kan jag inte ta avstånd från falska människor?! eller kan kan jag ju men varför i helvete gör jag inte det?! människor som ändå inte gör mig något gott, människor som bara ljuger och människor som inte kan vara ärliga. människor man inte kan lita på eller prata med. människor man bara säger hej till. varför???????? jag kanske är för snäll. för snäll men ändå kan jag hata så mycket. för oj om ni visste hur mycket jag hatar. jag har sådär ont i magen hela tiden när jag tänker på sånt här. jag vill bara lägga mig ner och gråta och skrika. skrika till alla idioter att dom inte får komma nära mig. att ingen idiot får komma och förpesta min tillvaro. för det är precis vad idioter gör. och så skäms jag lite för att det finns idioter, precis som om det vore mitt fel? även fast jag verkligen vet att det inte är så. fast det känner nog alla. och jag är säkert en idiot i mångas ögon, och det är säkert många som tänker såhär om mig. men det är inte det jag stör mig på.

jag stör mig på att det finns idioter i min närvaro som inte förstår att jag inte vill vara deras idiot vän. för jag är ju också idiot om jag är vän med en idiot. eller? jag är för snäll. en snäll idiot.

jag tänker alltid på sånt där jobbigt. när jag duschar tänker jag att kommer jag nånsin få bråka med någon i duschen igen om vem som tar plats och inte? när jag plockar disken så tänker jag att kommer det alltid vara såhär me? kommer jag aldrig tjafsa med någon om vem som ska göra disken? om vem som ska få sova ytterst? om vem som ska laga mat? kommer jag älska någon igen? kommer någon älska mig? kommer jag känna likadant för någon igen? kommer jag någonsin släppa in någon igen? kommer jag gråta pga någon igen? kommer jag såra någon igen? kommer jag få sparka på någon på natten för att denne snarkar för högt?

fast jag vet ju att jag kommer hitta någon en dag. jag menar inte så att jag är så olycklig och aldrig kommer få någon, jag funderar bara NÄR. när kommer jag få någon? och var finns han? vems barn ska jag föda och hur kommer dom se ut? hurdan klänning ska jag ha på mitt bröllop? varför är alla mina doftljus slut? och vart fan är alla mina strumpor??

jag vet att jag har sårat. jag har sårat som fan. men jag har blivit sårad lika hårt tillbaka. ville bara säga det. kanske inte på samma sätt man alla lever vi olika liv. ingen kan påstå att vissa saker tar mindre hårt än andra. för ingen vet hur jag upplever sånt. inte en själ på hela jorden vet.

skulle jag ha superkrafter skulle jag lyfta upp alla idioter och slänga dom i väggen. jag skulle sluta bry mig. stänga av allt som inte handlar om mig och MITT liv. jag skulle göra så att världen mådde bra. för det gör den inte. världen mår så jävla skit.

men jag är inte olycklig. konstigt nog är jag glad mitt i denna kaos. för dom som verkligen står mig nära gör det. och jag har världens bästa familj. jag har en mamma som är guld och en syster som är guld. mina två ljuskällor i mitt liv. utan dom är jag ingenting, utan dom har jag ingenting. dom är mitt allt och dom är anledningen till att jag fortsätter vara jag och leva varje dag. hehe lite rim på det hela eller va

okej jag kanske slutar nu. jag skyller detta inlägg på att jag har så bra musik. en låt som snurrar om och om igen och jag bara funderar.

nu ska jag gå och gråta en sväng för att sedan resa mig upp igen, torka tårarna och fortsätta va stark. för det är ju ändå det jag är i slutändan. stark. och det kan ändå ingen ta ifrån mig. ingen kan ta den jag är och ingen kan ändra på det. jag bara stör mig ibland och det är tillåtet. för ni som känner mig vet att jag inte är såhär svår. folk bara har såna här dagar och nu förstår jag inte varför jag försvarar mig själv?? för det ska jag inte.

jag ska fortsätta vara mig själv, jessica, och göra det jag gör bäst. jag ska fortsätta vara min egna hjälte. och fortsätta laga lika god mat som jag gjorde igår för satan vad gott det var.