jessix

ibland stör jag mig på personer så det är något äckligt! jag vill, ärligt talat, bara spy på vissa ibland! vissa, eller en jag tänker på, finns bara, utan gör ingenting speciellt JUST NU som får mig att hata denne så otroligt mycket, men denne personen har gjort mig så jävla mycket, och mycket ledsen, så det är precis den uppfattningen jag skapat för henne förut som finns kvar idag. när hon ler hatar jag henne. när hon pratar hatar jag henne. när hon tror att hon är något så hatar jag henne ännu mer. jag skulle, ärligt, kunna strypa henne med mina bara händer, tills hon dog. helt ärligt talat, jag HATAR henne så OTROLIGT mycket! det finns ingen människa på hela jorden som någonsin äcklat mig så mycket som hon gör. och när hon sedan ens ids le åt mina käraste, det är just då jag skulle skjuta:o va fan vill hon mig o mitt liv, egentligen? är hon så jävla störd??

och så finns det dom personerna som gör så att jag hatar de. det är otroligt hur mycket hat jag kan bära med mig, men det är då fan inte konstigt efter allt de har gjort mig?:o när dom går och tror att dom är så jävla smarta och intelligenta fast dom egentligen är helt inkompetenta, såna som hånar och försöker få ner en, såna som tror att dom är i ett högre rang, såna som snackar skit och såna som är falska. jag ska anlita en torped, be denne skjuta alla jag hatar för att sedan leva lyckligt resten av mitt liv.

jag vet att det är omöjligt. jag vet ju det. jag vet att man inte kan leva lyckligt livet ut och jag vet att det kommer problem lika ofta man byter underkläder. är det inte om vädret, familjen eller att något är sönder så är det bara problem. problem som får en att känna sig så jävla osann och äcklig, problem man bara vill gräva ner under jorden. men det går inte. man måste ta itu med allt, sägs det, vissa flyr andra inte, men inte fan löser det sig ändå. även fast man står kvar och försöker ta itu med det så finns det ändå kvar någonstans, om inte annat så i ens huvud. ibland problem som är lösta, men såna man inte kan släppa. även fast man, te.x, förlåter någon, så glömmer man inte. vi är tydligen gjorda så, vi förlåter såna som vi egentligen bara vill skrika och gråta och slå på, så förlåter man. fast man inte vill. sen har man ångest. sån ångest så man skäms och bara vill stanna inne för att aldrig mer gå ut.

men vad gör man? det är sånt som händer antar jag.. jag kan hata mig själv ibland för att jag är så jävla dum och går på alla jävla spel som folk spelar, och så är jag så jävla stolt när jag lyckas stå emot något stort. men vad fan ska man göra? det går inte att en person ska ändra på hela världen, det går inte, och det går heller inte att få folk att tycka samma saker så att alla i världen kan ändra på något. det är såhär vi lever, och jag kommer nog aldrig att acceptera det, aldrig. men jag ska väl fortsätta leva mitt liv i all skitsnack och all falskhet som är omkring mig, jag ska fortsätta försöka stå emot saker som kommer och som inte verkar gå, jag ska fortsätta försöka leva så bra som möjligt på mitt eget sätt med mina egna hjärtan som helt enkelt ställer upp för mig. jag ska fortsätta hata folk och jag ska fortsätta tycka illa om falska vänner. det var allt.

nu ska jag iväg o leva, hejdå.