jessix

jag kommer ihåg när jag var mindre och bodde med min mamma. vi flyttade runt över allt i stan och mamma lät mig alltid ha ett eget rum och sov själv på soffan. jag kommer ihåg att jag ville ha saker så gärna, men när jag fick dessa så sket jag i dom. jag tänkte inte på det då men nu när jag tänker tillbaka blir jag ledsen för min otacksamhet. mamma slet och jobbade hårt, tjänade ingen stor lön och gav mig ändå saker. jag var ändå aldrig riktigt tacksam! jag vill spola tillbaka tiden. jag önskar att jag visade henne hur mycket jag uppskattade allt hon gjorde för mig. hon gjorde (gör) allting för mig och jag nästan sket i det.

tänker sen att det är så i den åldern. men jag tycker inte att det ska vara så. det behöver nu inte vara så för allihopa men så var det i vårat fall. jag kommer ihåg hur jag surade på henne för småsaker inne på mitt rum. hade på hög musik och höll för dörren så INGEN skulle kunna komma in. och där satt jag och grät. och förstod inte riktigt varför.

pappas hus brann en sommar när jag var hos min syster i umeå. jag trodde det var ett skämt när mina kompisar ringde och skrev till mig. jag fattade inte riktigt. mitt barndomshem, som jag inte varit i på länge. hur mycket brann och vad gör pappa? är han full? han är full. han gråter. och där sitter jag, i umeå, och önskar att jag var där och kramade honom. han frös. och jag hade så ont i hjärtat. hela kvarteret och flera till var där och såg på. då blev jag arg, varför ska dom se min fulla pappa? varför ska dom se när mitt hem brinner när inte jag ser? och så skämdes jag. och tyckte synd om pappa. både för att huset brann och för att han var full när hans hus brinner. det kändes så mycket värre. jag sov inte mycket den natten, jag grät och tyckte synd om pappa. och ville åka hem.

huset byggdes om och pappa fixade ett rum till mig med rosa tapeter. han känner inte mig, rosa? tänkte jag. men han ville ju bara väl, han ville ha mig där. han försökte i början, "jessica du har ju ett rum här", "du är alltid välkommen hit, du har ju ett rum här" osv. jag sa bara "jo" och for aldrig dit. ca 6 år senare, dvs hösten 2010, var jag på väg dit. jag skulle bo i mitt rum och på något sätt blev mitt hjärta helt på alla sätt. jag mådde bra i själen. och sen vände allting.

poängen med allt detta är hur som helst att det visst finns saker jag ångrar. och det kommer jag på först när jag är 19 år. jag skulle så gärna spola tillbaka tiden, fixa en dubbelsäng som jag och mamma flyttade runt med så att hon sov bredvid mig, krama henne mer ofta och sura mindre. visa tacksamhet och respekt. säga till henne dagligen hur mycket jag älskar henne. min fina fina mamma. min mamma som ändå, på något sätt, visste om allt detta, men ville höra det mer. för all slit och pina, visa henne att det verkligen var/är vi mot världen, att vi fixar allting tillsammans så länge vi håller ihop.
hon berättade för mig hela tiden hur mycker hon älskar mig. och gud vad jag ville säga detsamma, men jag kunde inte.

spola tillbaka tiden till det där rosa rummet. till tiden då pappa sa högt till mig att han ville ha mig där. då hade jag varit där, inrett rummet med lite saker och sovit över. tittat tv med min pappa på kvällen och ätit knäckebröd. elda i öppenspisen och promenerat runt brandstation. berättat för honom också att jag älskar honom, trots allting som hänt. att jag tänker på honom dagligen och hur mycket jag önskade att vi hade en bättre relation. en pappa jag kunde ringa när jag var ledsen, en pappa jag kunde krama om och prata med.

men oavsett vad så kände jag mig alltid trygg med honom, även om han var full. min fina pappa, han som inte sa saker (känslor) men som man ändå förstod. han som grät till bra musik och han som älskade med hela sitt hjärta.

godnatt.