jessix

tja! tidigare var jag på sånt där humör så jag bara satt o fundera, men det gick över. hade ett väldigt, väldigt givande möte idag, saker som man inte förstått/velat inse under 18 år (eller åtminstone sen jag förstod, eller trodde att jag förstod, vad livet o världen går ut på. eller okej, det vet väl ingen, men sedan jag såg hur just MITT liv fungerar.) och det var skönt o träffa en människa som vet vad denne talar om, och som kan säga sanningen om mig o allt mitt rakt upp i ansiktet på mig. denne person ska jag träffa igen, det ska jag verkligen. skönt att någon förengångsskull vill prata MED mig, OM mig och FÖR mig. menar nu inte att det aldrig är någon som gör det men att just denna person visar sig ha en så mycket större roll i mitt liv än förväntat, det är skönt. och jag tror att jag någonstans, långt inne (om jag gräver) kan hitta den där lyckan igen.. den där lyckan som säger typ att "fan va king jessica nu går det bra!". visst känner man den ytligt väldigt ofta men inte på riktigt. inte sådär att fan.. nu går det bra PÅ RIKTIGT.

det går bra. det gör det ju och det nekar jag inte, men det hade kunnat gå bättre om man säger det så=) jag är, trots all skit som existerar, den jag är och är det pga allt som hänt/händer. glad att jag lyckas stå på mina egna ben, trots allt. alla känner så, säkert, tror jag iallafall. men alla känner så för en helt egen och unik anledning. ingen kommer någonsin, och ingen kan någonsin, påstå att de förstår mig (eller någon annan), även om liknande saker hänt så är det ändå inte DU. min sak är min sak o din sak är din sak, ingen kommer någonsin förstå den andre även fast det känns så ibland. o det är skönt=) ingen kan säga något, bara lyssna. men inte förstå. det är skönt.

och så finns det ju dom, som tror att dom vet vad jag tänker på(????) men ingen vet! ingen vet vad fan som försiggår i mitt huvud och hur jag ser på saker o ting, och det är någon slags trygghet. ingen kan tro sig veta vem, hur och vad jag är. jag är alltså helt egen. från topp till tå. precis det som mötet idag gick ut på. att va glad trots all skit. att försöka hålla flaggan uppe, att försöka stå på egna ben (även fast det känns skit ibland), att inte tänka på vad som händer imorn, utan bara tänka på vad man ska göra för att just DENNA dag ska bli bra. och samma sak imorgon, bara tänka för dagen.

men ändå har jag aldrig klagat. vissa anser det som konstigt, vissa som starkt. jag anser det som; ingenting.
eller inte bokstavligt talat ingenting, självklart är det ju någonting, självklart betyder det ju någonting. för allt betyder ju någonting.. men jag känner bara att jag inte behövt klaga. även om jag ibland velat, ibland har jag bara lust att skrika högt om allt men ångrar mig sedan sekunden efter. för vad gör det om hundra år?

nä, nu har jag fått sagt det jag ville säga, vet inte vad jag ville få ut av det men nu finns det där, svart på vitt. eller vad det nu är för färger. men skit i allt ont. kom ihåg att DU är egen och har ansvar över dina handlingar. DU kan endast göra det DU känner för och kom alltid ihåg att göra det DU tycker känns bäst. ingen speciell "du" jag pratar om, utan bara i allmänhet. o var tacksam för det du har. var även tacksam för det du inte fick (om det var bra givetvis) och var bara glad över allt du gjort. ångra ingenting (inte bokstavligt talat, ringer du nån på fyllan och gapar en massa smörja som FÅR ångras, då får du ångra) och stå för det du gör/gjort. om inte det hade hänt (kan även va småsaker) så kanske du inte hade varit riktigt den du är idag. le åt allt. för det tänker jag göra. det är ju trotsallt allt det som jag gått igenom som gör mig till den jag är idag. och det kan ingen ta ifrån mig.

någonsin.