jessix

och konstigt är det.. jag trodde jag vant mig.. vid tanken hade jag vant mig men var inte beredd på känslan.. men sen tittar jag på tuva och jag ler igen. min solstråle, min älskade lilla ögonsten. och så vänder jag mig om och känslan kommer igen.. den riktigt äter upp mig inifrån. den gör ont. jag får ont i halsen av ni vet den där klumpen? som tränger och vill ut. men jag vill inte. så då kommer den inte. och det gör mer och mer ont..

men jag klarar mig, har jag ju sagt. det gör jag. det måste jag göra. det bara känns konstigt, och sorgligt, att under en natt ändra på alla rutiner. småsaker som jag inte tänkt på tidigare, som inte betytt mycket, men som jag nu måste göra annorlunda... jag vet inte, den här känslan hör nog till.. men varför gör den så satans ont?

jag försöker dricka vatten för att få bort den där klumpen. jag dricker jättemycket vatten i desperata försök att få bort den. den går inte bort. jag måste nog gå och gråta lite. det hjälper nog. men jag vill inte. jag vill inte gråta.

för första gången i hela mitt liv fick jag svårt att andas. det gör ont.

men jag klarar mig, allt är bra och kommer gå bra. nu ska jag titta på tuva.