jessix

här sitter jag vid min fläkt och funderar. har läst en massa gamla grejer jag skrivit och jag är som förvånad över att det är jag som en gång suttit vid en dator och skrivit av mig. sådär fint. sådär hemskt. sådär klokt. är det jag? det är tydligen det. lite sådär att jag tappar andan. men på ett fint sätt, och hemskt. på ett hemskt, fint sätt. jag är glad att jag är jag. jag tackar gud (även fast jag inte tror på honom/henne/den/det) för att jag är jag.
ibland funderar jag hur det kommer sig. hur människor kan göra bara sådär.. eller nåt. att vi helt enkelt fungerar så. man måste va ledsen för att kunna bli glad igen antar jag. men de är väl bra eller nåt

annars då. ingenting. och då menar jag faktiskt det. ingenting har hänt och ingenting händer. jag bara är. som en möbel fortsätter jag att bara vara. glor och sånt. skriker med till min underbara musik (min?? nä). ibland tänker jag att jag är en superstjärna. skriker och dansar och bara flumar och tänker att nån jag är riktigt kär i (olyckligt kär då alltså) ska sitta bland publiken och tappa andan. att "fan va bra hon är henne måste jag bli ihop med nu". sen efter sången kommer han bara och pussar mig. och så blir vi ihop. tänker aldrig längre än så. om vi får barn eller nåt. bara på att han ska tycka jag är så bra på att sjunga så han märker att han är kär i mig, ändå.
men det finns ju ingen han så det blir lite svårare. och sen kommer reklamen på spotify och ba "visste du att.. bla bla bla.. premiumkonto.. slipper reklam". nä jag vill inte ha det där jävla premium och nä jag vill inte ha DEN DÄR JÄDRANS REKLAMEN men det finns inget mitt emellan så jag lever vidare.

och i duschen sjunger jag också. men inte med lika stor inlevelse. jag använder duschen som mick och stampar med ena foten o ba "FRÄÄÄÄÄMMLLIIIIINNG" typ. ändå hatar jag carola.

fast ändå händer det mycket som vanligt. runt omkring ni vet. men inte med lilla mig. jag bara fortsätter glo och sjunga i duschen.