jessix

it's the end of the show!

kommer på mig själv med att le. jag bara ler och ler. och jag vet varför. och det är skönt.

nu kan jag dra härifrån. har gjort mitt här. nu kan jag lämna haparanda med ett leende på läpparna, jag lovar! och det roliga är att jag inte kommer sakna tillbaka. inte till något kommer jag att sakna tillbaka! vissa folk men absolut inte den här stan! jag ska åka till enköping och göra mitt. jag ska fixa allt. jag ska gå och fixa mitt liv, på mina egna ben, och helt galant ska jag göra det. för jag kommer fixa det här, jag känner det nu! jag vet det! aldrig någonsin har jag känt mig såhär SÄKER på något förut. aldrig aldrig någonsin! vet ni hur skönt det är? jag bara ler och ler!

och rädd är jag. jag är så jävla rädd! men på ett spännande sätt. ibland. ibland gråter jag för att jag är så rädd. för framtiden, för mig och mitt liv och vad som kommer hända med det, för allt. jag är glad och rädd. men jag kommer fixa det för det vet jag bara.

mest är jag gladrädd. det är jag hela tiden. kortslutning i huvudet, resulterar i gråt. som avslutas med ett léende. ofta och sällan. alltid och aldrig. men ändå sitter jag här, och har fixat det hittills. jag kommer fixa det i 3-4 månader till. helt perfekt kommer jag fixa det. utan ångest. jag kommer fixa allt. jag kommer fixa mig. jag kommer fixa M.I.G! det är det skönaste. en dag är jag helt hel igen, en dag står jag där och bara ler. hela tiden ska jag le då. för då är jag fixad. allt tack vare; mig själv! vad stolt jag kommer vara då! självklart är jag det nu också, utan mig hade jag ju inte varit mig? men tänk. den där dagen. den där bästa dagen då jag bara vet att fan jessica du fixade det här!
den dagen. den dagen ska jag gråta och skratta. vara arg och glad. vara svart och vit. vara allt. vara inget. men ändå vara allt.

och tillsvidare ska jag bara göra det jag är bäst på: att vara mig.